Fel formel för säkerhetspolitiken

I decennier var den svenska säkerhetspolitiska huvudlinjen “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. Som en kortform användes begreppet “neutralitetspolitik”.

1992 ändrade riksdagen definitionen: “Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består”.

Därmed har man avvikit från neutralitetsrätten. Osäkerhet har också skapats om vilka avsikter Sverige har. Olika tolkningar har framförts. Man har talat om “kanske-neutralitet”.

När Carl Bildt var statsminister sade han att Sverige kunde “välja neutralitet”, men någon “automatik” var det inte längre fråga om.

Neutralitetsrätten skiljer bara mellan krigförande stater och neutrala stater. De länder som inte deltar i kriget är automatiskt bundna av neutralitetsrättens regler. Den omfattar vissa rättigheter och skyldigheter för de krigförande och de neutrala staterna i deras inbördes relationer.

Man kan alltså inte “välja neutralitet” sedan ett krig utbrutit. Inte heller behövs det någon neutralitetsförklaring. Reglerna träder i kraft i samband med krigsutbrottet. Därför är orden “skall kunna vara neutralt” i den nuvarande formeln felaktiga. I händelse av krig måste Sverige vara neutralt – om vi inte går med eller dras in i kriget.

Talet om “krig i vårt närområde” strider också mot neutralitetsreglerna. Det finns ingen geografisk begränsning. Neutralitetsrätten gäller för alla krig. (Det finns emellertid ett viktigt undantag: när säkerhetsrådet fattat ett bindande sanktionsbeslut enligt FN:s stadga).

Ordet “neutralitetspolitik” förekommer inte i 1992 års formulering. I stället talas om “militär alliansfrihet”. Egentligen är det samma sak. Östen Undén föredrog dock neutralitetspolitik framför alliansfrihet. Han skrev: “Alliansfrihet är ett ofullständigt ord ty det ger inte uttryck åt en bestämd avsikt att i händelse av krig föra neutralitetspolitik”.

Det är tyvärr alltför vanligt att uttalanden om neutraliteten avslöjar bristande kunskaper om neutralitetsrättens krav. Det gäller för politiker, historiker, statsvetare, journalister och andra. Men det är upprörande att även riksdagen använder formuleringar för säkerhetspolitiken som står i strid med neutralitetsreglerna.

Ofta tycks man utgå från en diffus uppfattning att neutraliteten kräver opartiskhet i förhållande till de krigförande på alla möjliga områden.

Så är det inte. Neutralitetsreglerna är bestämda och begränsade. De omfattar vissa påbud och förbud för krigförande respektive neutrala stater.

När det inte finns en bestämd regel kan den neutrala staten utforma sin politik fritt. Det finns inga krav på “moralisk” eller “ideologisk” neutralitet, ingen “åsiktsneutralitet”.

På samma sätt är handeln oreglerad – med undantag för krigsmateriel.

Neutralitetsrätten kräver av de neutrala makterna att de inte understödjer krigförande stater med lån eller leveranser av krigsmateriel. Neutralt område får inte tjäna som bas för krigsoperationer. Värvning av soldater för de krigförande får inte ske på en neutral makts område. Den neutrala staten är skyldig att förhindra neutralitetskränkningar.

Neutralitetsförpliktelserna skall tolkas restriktivt, eftersom de utgör inskränkningar i den neutrala statens suveränitet. Svenska företrädare bör därför akta sig för att i onödan inskränka handlingsfriheten.

Som ett exempel kan nämnas dåvarande statsministern Carl Bildts uttalande om Baltikum hösten 1993. Han sade att det var svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi i dag kan föreställa oss “därför att den sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd”.

Man får ofta intrycket att avsikten är att misskreditera neutraliteten för att lättare överge den. Det gäller många moderater och folkpartister, som vill knyta Sverige till VEU och NATO. Samma motiv anas bakom påståendena att vi “inte var neutrala” under andra världskriget. Några avsteg från neutralitetsrätten gjordes, men i åtskilliga fall har den sentida kritiken riktats mot handlingar som inte har ett dugg med neutralitetsrätten att göra.

Det är i vissa kretsar populärt att försöka uppställa en tredje kategori, icke-krigförande, mellan krigförande och neutrala stater. Det hävdas – även i riksdagstryck – att stater som inte proklamerat sig neutrala kan betrakta sig som icke-krigförande.

Som redan påpekats skiljer dock neutralitetsrätten bara mellan krigförande och neutrala stater. Några regler för “icke-krigförande” stater finns inte i folkrätten. Begreppet är kontroversiellt. De krigförande accepterar kanske att en stat avviker från neutralitetsreglerna (till exempel Sverige under finska vinterkriget), men det betyder inte att man godtagit en tredje kategori “icke-krigförande”. Risken för motåtgärder från en krigförande stats sida (till exempel repressalier) måste man räkna med.

De som förordar en ny kategori “icke-krigförande” tror att man kan inta denna ställning genom att inte avge någon neutralitetsförklaring. Ett tidigare exempel på denna inställning finns i samband med utfrågningen inför konstitutionsutskottet 1988 av dåvarande krigsmaterielinspektören Sven Hirdman. Han ansåg att “skyldigheterna för neutral stat enligt Haag-konventionerna kan för Sveriges del endast inträda efter det att svenska regeringen utfärdat en neutralitetsförklaring”.

Det finns inget folkrättsligt stöd för den ståndpunkten. Neutralitetsreglerna träder i kraft automatiskt vid ett krigsutbrott. Detsamma gäller för krigets lagar, som de krigförande staterna måste följa oavsett om någon krigsförklaring har utfärdats eller inte.

År efter år bekräftas det i opinionsundersökningar att en överväldigande majoritet av svenska folket vill behålla en alliansfri politik i fredstid syftande till neutralitet i krig. Den just publicerade SOM-undersökningen visar att stödet för neutralitetspolitiken ligger på 69 procent.

För att skapa klarhet om Sveriges säkerhetspolitik borde riksdagen återgå till den hävdvunna formuleringen “alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i händelse av krig”. 1992 års formulering strider på flera punkter mot neutralitetsrätten. Den är dessutom oklar och har tolkats på olika sätt. Det är ett minimikrav på den säkerhetspolitiska huvudlinjen att man skall veta vad den syftar till.

(Debattartikeln var införd i Göteborgs-Posten den 29 mars 1997).